»Jag förmodar, att ni är glad åt att komma ut och bliva beundrad?»
»Jag förmodar det också.»
Hennes svar lät så ointresserat, att jag sade:
»Ni talar om er själv, som om det gällde någon annan.»
»Hur vet ni hur jag talar om andra? Nå, hur trifs ni med mr Pocket?»
»Jag trifs utmärkt, åtminstone…»
»Åtminstone?»
»Så bra som jag kan trivas, då ni icke är i närheten.»
»Ni dumma gosse!» sade Estella avmätt, »hur kan ni prata sådant joller? Er vän, mr Matthew, är bättre än den övriga delen av släkten?»
»Mycket bättre. Han är ingens fiende…»
»Tillägg inte: mer än sin egen», avbröt Estella, »ty jag hatar den sortens män. Men han lär ju vara oegennyttig och höjd över avund och illvilja.»
»Det är jag övertygad om.»
»Och ni är inte övertygad om något dylikt med avseende på de övriga medlemmarna av den släkten», sade Estella och nickade åt mig med ett på samma gång allvarligt och spydigt uttryck, »ty de anfäkta miss Havisham med ständigt skvaller och förtal, för att nedsätta ert anseende. De vakta på er, förtala er, skriva brev om er (ibland anonyma) och ni är deras livs innehåll och plåga. Ni kan knappast föreställa er, vilket hat det där folket hyser till er.»
De kunna inte göra mig något ont, det jag tror.»
I stället för att svara, brast Estella i skratt. Det föreföll mig märkvärdigt, och jag såg förvånad på henne. När hon slutade — och hon hade skrattat riktigt uppsluppet — sade jag osäkert.
