»Jag hoppas att det icke skulle göra eder glädje, om de kunde skada mig.»
»Nej, nej, visst icke», svarade Estella. »Ni kan vara övertygad därom, Jag skrattar, emedan de arbeta förgäves. Åh, de där människorna med sin miss Havisham, och alla de missräkningar de lida!»
Hon skrattade igen, och även nu, fast jag visste orsaken tycktes mig hennes skratt väl överdrivet. Hon såg det och sade:
»Det är inte lätt, ens för er att förstå, vilket nöje det gör mig att se det där bykets planer gå om intet, eller hur jag gläder mig åt, när de göra sig till ett åtlöje och bli lurade. Ty ni har inte blivit uppfostrad i det där underliga huset, sedan ni var ett litet barn. Det har jag. Ni växte er icke lillgammal av deras intriger emot er, kuschad och försvarslös som jag var, misshandlad under ett yttre sken av sympati och medlidande och allt vad som är ljuft och kärleksfullt. Det var mitt öde. Ni fick icke era barnaögon öppnade av den där bedragerskan till kvinna, som samlar sin sinnesfrid på lager till »nattens tysta timmar». Det fick jag. Två saker kan jag tala om för er. För det första — trots ordspråket som säger, att droppen urhålkar stenen — kan ni lita på, att de där människorna skola aldrig, icke på hundra år, kunna fördärva förhållandet mellan er och miss Havisham, icke i något avseende. För det andra, att jag är er mycket tacksam, för att ni orsakat dem så mycket ansträngningar och gemena bemödanden förgäves — och här har ni min hand på det.»
När hon skämtsamt räckte mig sin hand förde jag den till mina läppar och kysste den.
»Ni löjliga pojke!» sade Estella, »skall ni då aldrig
