vud i denna världen, och vi lade henne i hennes säng då vi funno att det var slut.»
Biddy grät.
»Upptäcktes aldrig någonting, Biddy?»
»Aldrig.»
»Vet du, vad som blivit av Orlick?»
»Av färgen på hans kläder att döma tror jag att han arbetar i stenbrotten.»
»Då har du sett honom? — Varför ser du så märkvärdigt på det där mörka trädet?»
»Jag såg honom där samma natt, hon dog.»
»Och det var kanske inte sista gången, Biddy?»
»Nej, jag såg honom nyss också. — Det tjänar ingenting till!» sade Biddy och lade sin hand på min arm, när jag stod i begrepp att rusa efter åt det utpekade hållet. »Han syntes där blott en minut och försvann för en god stund sedan.»
Jag visste, att den uslingen gjorde Biddy enträgna uppvaktningar, och jag kände att jag hatade honom. Jag sade att jag skulle köra bort honom, kosta vad det kosta ville. Men hon lämnade hastigt ämnet genom att återföra samtalet på Joe.
Tidigt nästa morgon smög jag mig ned till smedjan och ställde mig att betrakta Joe, som redan var i fullt arbete.
»God dag, Jo. Nej, torka inte av handen — för Guds skull, räck mig din sotiga hand. — Jag skall hälsa på dig snart och ofta.»
»Kan aldrig bli för snart, sir», sade Joe, »och aldrig för ofta, Pip.»
