XXV.
Dagen innan jag blev myndig anmodades jag att besöka mr Jaggers. Jag gick i förhoppning att få veta något bestämt om min framtid.
Mr Jaggers mottog mig på sitt vanliga sätt, gratulerade mig, frågade efter mina skulder, gav mig en check på 9,000 kronor och upplyste att detta skulle bli min årliga inkomst, till dess min välgörare gåve sig till känna. Men om vem denne välgörare var iakttog han fortfarande absolut tystnad.
»När den personen uppenbarar sig», sade mr Jaggers, »upphör mitt uppdrag i den här affären. Det är allt vad jag har att säga.»
Vi skildes åt och jag vände mig till mr Wemmick. Jag ville ha ett råd av honom, hur jag skulle kunna hjälpa Herbert på fötter, men Wemmick var vid sitt kontorshumör.
»Hjälpa med kontanter?» frågade Wemmick torrt.
»Med något kontanter», svarade jag. Jag kom att erinra mig den obehagliga högen av räkningar därhemma. »Med något litet kontanter och kanske någon förbindelse på framtiden.»
»Mr Pip», sade Wemmick, »om vi skulle räkna på fingrarna namnen på de olika broarna ungefär upp till Chelsea Beach. Låt se: där är London Bridge, en, Southwark, två, Blackfriars, tre, Waterloo, fyra, Westminster, fem, Vauxhall, sex. Det blir sex som ni kan välja på.»
»Men jag förstår inte.»
