etablerat egen affär, och som behövde biträde, kapital och som med tiden kanske också en kompanjon. Mellan honom och mig uppgjordes i all hemlighet kontrakt rörande Herbert och jag betalade fyratusen kronor kontant samt utfäste mig för diverse andra inbetalningar. Miss Skiffins broder skötte underhandlingarna. Wemmick övervakade det hela, men syntes aldrig personligen. Hela affären manövrerades så skickligt, att Herbert icke hade den minsta aning om min del däri. Jag skall aldrig glömma hans strålande, glada ansikte den eftermiddag, då han kom hem och berättade mig om en märklig nyhet, att han gjort bekantskap med en viss Clarriker (det var den unge köpmannens namn) och att denne Clarriker visat ett synnerligen stort intresse för honom, och att han trodde att det gynnsamma tillfället nu äntligen kommit. Alt eftersom hans utsikter dag efter dag blevo allt säkrare och hans hopp större, måste han ha ansett mig som en alltmer tillgiven och ömsint vän, ty jag hade den största svårighet att tillbakatränga tårar av glädje, när jag såg honom så lycklig. Och när han slutligen en dag ingick i Clarrikers firma och pratat en hel kväll om sin framgång och sin glädje, gick jag till sängs och grät på allvar av glädje, ty jag fröjdades över att mina »lysande utsikter», hade gjort någon människa lycklig.
En dag nämnde Estella, som jag ibland träffade hos mrs Brandley, där hon bodde, att hon skulle besöka miss Havisham och att miss Havisham önskade, att jag skulle följa med. Vi reste alltså dit. Det är onödigt att omtala att allt var sig likt i Satis House.
