»Ni gör det», sade jag häftigt. »Jag har sett er skänka honom leenden och ögonkast denna dag, sådana som ni aldrig skänker — mig.»
»Vill ni då», sade Estella, och vände sig plötsligt om med en allvarlig blick, »att jag skall bedraga och förgöra er?»
»Ämnar ni bedraga och förgöra honom, Estella?»
»Ja, och många andra — alla utom er. Se där miss Brandley. Inte ett ord mer om detta.»
XXVI.
Jag var tjugutre år fyllda. Ännu visste jag ingenting med säkerhet om vem eller vad som framkallat den stora förändringen i mitt liv. Jag bodde nu i Temple. En kväll satt jag uppe och läste en bok. Herbert var borta på en resa till Marseille. Jag läste med klockan på bordet, ty jag hade beslutat att upphöra med läsningen klockan elva. När jag lade igen boken, slogo S:t Pauls och alla de andra kyrkklockorna i City elva. Ljudet splittrades av blåsten och regnet. Jag lyssnade och tänkte på hur vinden kvävde och slet sönder tonvågorna, då jag plötsligt hörde fotsteg i trappan.
Jag flög upp och fantiserade i min nervositet ihop att det var min döda systers fotsteg. De upphörde ett ögonblick, och jag lyssnade igen och hörde åter fotstegen på väg uppåt. Som jag kom ihåg att trappljuset släckts, tog jag lampan och gick ut på trappavsatsen. Vad som än var därnere hade det stannat när den såg lampan, ty allt var lugnt.
