»Åhå», sade jag och tittade på Joe. »Fartyg!»
Joe hostade förebrående som om han ville säga: »Ja, ja sa' ju det!»
»Jag undrar vad dom har för ena på dom skeppena och varför dom är där?» sade jag ut i luften, lugnt trotsande faran.
Men det blev för mycket för mrs Joe, som ögonblickligen flög upp.
»Jag skall säja dej, din spoling», sade hon, »att jag har inte tagit hand om dej och fött upp dej med flaska, för att du skulle plåga livet ur folk. Hade jag gjort det, så skulle jag skämmas, Folk kommer på fångskeppen, emedan de mörda och stjäla och förfalska och göra allt som är dåligt, och de börja alltid med att vara frågvisa. Nu går du till sängs!»
Jag fick aldrig ha ljus med mig, när jag gick och lade mig, och när jag klättrade upp för trapporna i mörkret något yr i huvudet — ty mrs Joe hade spelat piano på det med sin fingerborg för att ackompagnera sina ord — var jag sorgligt övertygad om lämpligheten av att fångskeppen lågo till reds för mig. Min väg låg öppen och rak framför mig. Jag hade börjat med att vara frågvis och jag skulle fortsätta med att bestjäla mrs Joe.
Om jag sov den natten, så var det endast för att se mig själv flyta ner för floden till fångskeppen, och höra en spöklik sjörövare ropa till mig genom ett talrör, när jag drev förbi galgen, att det var mycket bättre, att jag sam iland och blev hängd med detsamma än skjuta upp den oundvikliga proceduren.
Så fort det stora svarta täckelset utanför mitt lilla fönster började skifta i grått, steg jag upp och gick
