honom i hand, och då drack han och torkade sig i ögonen och pannan med sin rockärm.
»Hur har ni det?» frågade jag.
»Jag har varit lantbrukare, kreatursuppfödare, förutom åtskilligt annat, i nya världen», sade han. »Flera tusen mils stormig väg över havet härifrån.»
»Jag hoppas det gått er väl»
»Märkvärdigt bra. Andra som gåvo sig i väg ut på samma gång som jag, ha nog också tagit sig fram, men ingen på långt när som jag. Jag är känd för det.»
»Det gläder mig att höra.»
»Jag hoppas du tycker det, min käre gosse.»
Utan att bry mig om att avbryta för att få en förklaring på dessa ord eller den ton i vilken de sades, övergick jag till en sak, som just kom i mitt huvud.
»Har ni någonsin återsett det bud, ni en gång skickade till mig?»
»Aldrig sett honom. Kunde inte göra det heller.»
»Han utförde uppdraget troget och gav mig femtiolappen. Jag var en fattig gosse då, som ni vet, och för en fattig gosse voro de en hel liten förmögenhet. Men det har sedermera gått bra för mig liksom för er, och ni måste låta mig betala dem tillbaka. Ni kan ge dem åt någon annan fattig gosse.»
Jag tog fram min börs. Han observerade mig noga, när jag gav honom den. Sedan tände han eld på den vid lampan.
»Får jag vara så djärv och fråga», sade han med ett leende, som liknade en förebråelse och en rynkning av ögonbrynen som liknade ett leende, »hur ni blivit så förmögen sedan ni och jag träffades där borta på den ensamma, ruskiga heden.»
»Hur?»
