ned för trappan. Jag tyckte att varje planka knarrade högt och ropade efter mig: »Ta fatt tjuven» och »Vakna, mrs Joe!»
I skafferiet, som var rikligare försett än vanligt, beroende på julhögtiden, blev jag mycket förskräckt inför en vid fötterna upphängd hare, som jag tyckte blinkade åt mig. Men jag hade inte tid att se efter, inte tid att välja ut maten, inte tid till någonting.
Jag stal litet bröd, några ostkanter, hälften av innehållet i en kruka bestående av hackat kött (vilket jag knöt in i min näsduk tillsammans med min brödranson från kvällen förut) litet konjak ur ett stenkrus (som jag åter fyllde på från en tillbringare i köksskänken), ett skinkben med mycket litet på och en mycket rund och vacker fläskpastej.
Det fanns en dörr i köket som ledde till smedjan, jag låste upp den, drog från rigeln och tog en fil från Joes verktygshylla. Därpå låste jag igen dörren, satte för rigeln, öppnade ytterdörren, stängde den och gav mig ut på den dimmiga heden.
III.
Dimman blev allt tjockare ju längre jag kom ut på heden, och alla föremål tycktes komma rusande mot mig ur tjockan. Detta var föga angenämt för ett ont samvete. Gärdesgårdar, diken och vallar sprungo emot mig som om de ville gripa mig och ropa högt: »En gosse med en stulen köttpudding! Tag fast!» Korna döko blixtsnabbt upp inpå mig med skarpt stirrande ögon och med röken bolmande ur näsborrarna, och jag
