Jag försökte samla mina tankar men jag var alldeles bedövad. Hela tiden tyckte jag att jag hört mera på blåsten och regnet än på honom.
»Var har du tänkt lägga mig?» frågade han nu. »Jag måste få ligga någonstans, min gosse.»
»Min vän och kamrat», sade jag och reste mig från soffan, »är borta, ni kan taga hans rum.»
»Han kommer väl inte tillbaka i morgon, eller hur?»
»Nej», svarade jag helt mekaniskt, oaktat det kostade mig ytterlig ansträngning, »icke i morgon».
»Ty ser du, min gosse», sade han och sänkte rösten och lade ett finger på mitt bröst på ett högtidligt sätt, »försiktighet är nödvändig.»
»Vad menar ni? Försiktighet?»
»Vid Gud, det gäller livet!»
»Vems liv?»
»Jag deporterades för lifstiden. Det betyder döden för mig att komma tillbaka. Det har kommit alldeles för många tillbaka de här sista åren, och jag blev säkerligen hängd, om man finge tag i mig.»
Det fattades bara detta; den eländige karlen, som under åratal bundit mig med sina eländiga guld- och silverfjättrar, hade riskerat sitt liv för att komma till mig, och jag hade det i mina händer. Om jag hade älskat honom i stället för att avsky honom, om jag känt mig dragen till honom av den starkaste beundran och tillgivenhet i stället för att rysa tillbaka för honom med den största motvilja, kunde det inte varit värre. Tvärtom skulle det varit bättre, ty hans säkerhet skulle då helt naturligt legat mig om hjärtat.
Min första åtgärd var att stänga fönsterluckorna, så att inte ljuset skulle synas utifrån, och sedan att stänga och regla alla dörrar. Under det jag gjorde det, stod
