Sida:Lysande förhoppningar 1914.djvu/235

Den här sidan har korrekturlästs
233
TJUGUSJUNDE KAPITLET

»Vad är ert verkliga namn?» frågade jag lågmält.

»Magwitch», svarade han på samma sätt, »förnamn Abel.»

»Vad uppfostrades ni till?»

»Uppfostrades till? — En stackars usling, min käre gosse.»

Han svarade helt allvarligt och använde detta uttryck som om det betecknade något slags yrke.

»Då ni kom till the Temple i går kväll och frågade nattvakten om vägen hit, hade ni någon med er då?»

»Någon med mig? Nej, min gosse.»

»Men det var någon, som följde er.»

»Jag gav inte så noga akt på det», sade han tveksamt, »då jag inte kände till platsen. Men jag tror att det var en person till som kom in på samma gång som jag.»

»Är ni känd i London?»

»Det hoppas jag inte», sade han och gav sin nacke ett hugg med sitt pekfinger som kom mig att rysa.

»Har ni varit bekant i London förr?»

»Inte något vidare, min käre gosse. Jag har mest varit på landet.»

»Blev ni — ransakad — i London?»

»Vilken gång?» sade han med en skarp blick.

»Sista gången.»

Han nickade.

»Först bekant med Jaggers på det sättet. Jaggers var för mig.»

Jag hade på tungan att fråga honom, vad han ransakades för, men han tog upp en kniv, gjorde en sväng med den och med orden: »Och vad jag har gjort det har jag arbetat av och betalt för», — började han sin