frukost. Han åt med vilddjursaptit och tände sedan sin pipa.
»Och detta», sade han och skakade sina händer, under det han bolmade på sin pipa, »och detta är den gentleman, jag gjort! En riktigt ordentlig sådan ändå. Det gör mig gott att se på dig, Pip. Allt vad jag begär är att få vara i din närhet och se dig, min käre gosse!»
Jag lösgjorde mina händer, så snart jag kunde, och märkte, att jag nu började med lugn tänka över det invecklade i min ställning. Allt klarare blev det för mig, hur fast jag satt bunden, då jag hörde hans sträva röst och betraktade hans fårade kala huvud med dess grå hår vid tinningarna.
»Jag vill inte se min gentleman söla sina fötter i gatans smuts, det får inte finnas något damm på hans kängor. Min gentleman måste ha hästar, Pip! Hästar att rida på, och hästar att köra och hästar för hans betjänt. Ska kolonisterna ha hästar (och fullblod till gud oss bevare!) och inte min Londongentleman? Nej, Nej. Vi ska visa dem annat, eller hur Pip?»
Han tog fram ur sin ficka en stor tjock plånbok svällande av sedlar och slängde den på bordet.
»Det finns åtskilligt i den där boken, min käre gosse. Det är ditt. Allt vad jag fått, är inte mitt, det är ditt. Bli inte rädd för det. Det finns mera där detta kommit ifrån. Jag kom till det gamla landet för att se min gentleman strö ut sina pengar som en gentleman. Det skall bli hela mitt nöje. Mitt nöje ska bli att se honom göra det. Och förbanne mej och er allihop!» bröt han ut, såg sig omkring i rummet och knäppte hårt med fingrarna, »förbanne er allihop från domaren i hans peruk till kolonisten som sträcker upp
