huvudet ur smutsen, om jag inte skall visa er en bättre gentleman än ni alla tillsammans.»
»Stopp», sade jag nästan vansinnig av fruktan och avsky. »Jag måste tala med er. Jag måste veta vad vi skola göra. Jag måste veta, hur vi skola kunna skydda er för fara, hur länge ni tänker stanna, och vilka förslag ni har.»
»Hör på, Pip», sade han och lade sin hand på min arm helt stillsamt och milt. »Jag glömde mig för ett ögonblick. Vad jag sade var simpelt. Det är vad det var: simpelt. Hör på, Pip. Jag skall inte mer vara simpel.»
»För det första», återtog jag nästan stönande, »vilka försiktighetsmått kunna vidtagas för att ni ej skall bliva igenkänd och arresterad?»
»Ja, min gosse, risken är inte så stor. Om ingen anger mig, är jag trygg. Där är Jaggers och Wemmick och du. Vem annars vet någonting?»
»Finns det ingen person som kan känna igen er på gatan?» sade jag.
»Åh», svarade han, »det finns inte många. Och inte för att jag tänker annonsera i tidningarna att mr den och den kommit tillbaka från Botany Bay. Många år ha gått och vem skulle vinna något på det? Och ändå, kom ihåg det, Pip, om faran hade varit femtio gånger större, skulle jag ändå ha kommit hit för att få se dig, kom ihåg det.»
»Och hur länge tänker ni stanna?»
»Hur länge?» sade han och tog sin svarta pipa ur munnen och stirrade på mig med öppen mun. »Jag ska inte fara tillbaka. Jag har kommit för att stanna för alltid.»
