»Var ska ni bo?» sade jag. »Vad skola vi göra med er? Var skall ni kunna känna er säker?»
»Min käre gosse», återtog han, »det finns peruker att köpa för pengar, och det finns hårpuder och glasögon och svarta knäbyxor och allt möjligt. Andra ha kunnat göra sig oigenkännliga och vad andra gjort förut kan också jag göra. Och vad beträffar var och hur jag skall bo, min gosse, så kan du säga mig din mening därom.»
»Ni tar det lätt nu», sade jag, »men ni var mycket allvarsam i går kväll, när ni svor på att det gällde livet.»
»Och jag svär även nu, att det gäller livet», sade han och satte pipan tillbaka i munnen. »Att dö med repet om halsen på öppna gatan ej långt härifrån, det är allvar nog. Men vad sen, då det en gång är gjort? Här är jag. Dessutom, Pip, är jag här, emedan jag tänkt på dig år efter år. Och jag vågar, vad jag vågar; jag är nu en gammal gök, som har klarat all slags giller, sedan jag bara en gång blev fullfjädrad. Om döden lurar, nåväl, låt honom komma och jag skall stirra honom i ansiktet — och då skall jag tro honom och inte förr. Och låt mig nu se på min gentleman igen.»
Ännu en gång fattade han båda mina händer och granskade mig med en min av beundrande äganderätt, hela tiden rökande med stort välbehag.
Jag förklarade att jag inte kunde finna på något bättre än skaffa honom något rum i närheten, dit han kunde flytta in, då Herbert kom tillbaka. Jag väntade Herbert hem om två eller tre dar. Att hemligheten måste anförtros åt honom var nödvändigt, ehu-
