tyckte den formade orden: »Tag fast tjuven.» En svart oxe, som såg ut att ha en vit halsduk i bringan — inför mitt onda samvete fick han ett visst prästerligt utseende — glodde så ihärdigt på mig med sina stora ögon, och skakade sitt slöa huvud på ett så allvarligt anklagande sätt, att jag med gråten i halsen gnällde: »Jag kunde inte hjälpa det, sir. Jag tog det inte för min egen skull!» Varefter han böjde ned huvudet, blåste ut ett moln av rök ur näsborrarna, sparkade bakut och försvann med en elegant viftning på svansen.
Jag vandrade hela tiden i riktning mot floden, men hur fort jag än gick, kunde jag inte bli varm om fötterna, kring vilka den dimmiga kylan bet sig fast som fotblacken på den man jag gick att uppsöka. Jag kände mycket väl till vägen till Batteriet, för jag hade varit där en söndag tillsammans med Joe, då Joe, sittande på en gammal kanon, talat om för mig, att när jag blev lagstadd lärling hos honom, skulle vi ha mycket skoj för oss där. Men om det nu berodde på dimman eller ej, gick jag i alla fall för långt åt höger och måste sedan leta mig tillbaka utefter flodstranden över den fördämning av lösa stenar, som höjde sig ur gyttjan och förbi stolparna, som placerats där för att utvisa tidvattnets gång. Jag letade mig fram med stor försiktighet och hade just passerat ett dike i närheten av Batteriet, vilket jag mycket väl kände igen, samt ämnade just klättra upp för sluttningen på andra sidan diket, då jag plötsligt såg mannen sitta rakt framför mig. Han satt med ryggen mot mitt håll och stödde sitt sömniga huvud tungt mot de korslagda armarna. Jag trodde han skulle bli mycket glad, om jag plötsligt överraskade honom med den goda maten, och därför smög jag mig fram och vidrörde sakta hans skuldra. Han hoppade
