genom Provis, var då av den godheten att säga att verifikationer och kvitton rörande vårt långa mellanhavande skola sändas till er tillika med överskottet, ty det finns ännu ett överskott. Adjö, Pip!»
Vi togo avsked av varandra och han såg skarpt på mig. Jag vände mig mot dörren, och han såg alltjämt skarpt på mig, under det de två gipsbysterna på hyllan tycktes försöka öppna sina ögon och anstränga sig att ropa: »Åh, vilken man han är!»
Det dröjde flera dagar — långa som år — innan Herbert kom hem. Eftersom jag väntade honom när som helst vågade jag ej lämna våningen utom då jag, efter mörkrets inbrott, gick ut med Provis för att skaffå honom frisk luft.
Äntligen en eftermiddag, då jag fullständigt uttröttad slumrat in ett slag, väcktes jag av Herberts fotsteg i förstugan. Provis, som även sovit, for upp vid det buller jag gjorde och i nästa ögonblick såg jag hans sjömanskniv blänka i hans hand.
»Var lugn! Det är Herbert!» sade jag, och Herbert kom instormande och ropade:
»Händel, min käre vän, hur mår du? Det tycks mig som om jag varit borta ett helt år. Och det måste jag visst ha varit, du har ju blivit riktigt blek och mager! Händel, min käre. Åh! Förlåt!»
Han hejdade sig mitt i meningen och upphörde att skaka mina händer, då han fick se Provis, som betraktade honom noga, stack långsamt in sin sjömanskniv och letade i en annan ficka.
»Herbert, min käre vän», sade jag och stängde dub-
