på dig själv och det skall väl i Guds namn bli någon råd.
Vid frukosten dagen därpå sade jag plötsligt till Provis i Herberts närvaro:
»Sedan ni gått i går kväll berättade jag för min vän om er kamp därute på heden när soldaterna funno er, som ni kommer ihåg. Det är av vikt för oss att få veta någonting mera om den där andre mannen — och om er. Det känns ju mycket besynnerligt för mig att inte veta någonting mer, särskilt om er, än jag gör. Skulle det icke lämpa sig, att ni talade litet om er själv just i dag?»
»Nåja», sade han efter ett ögonblicks tvekan, »ni, Pips kamrat, är, som ni vet, bunden av er ed, och kom väl ihåg, vad jag än har gjort i mitt liv så har jag fått sota för det och själv betala det. Den räkningen är uppgjord, kom ihåg det.»
Vi instämde och han började sin berättelse på följande sätt.
XXVIII.
»Min käre gosse och ni, Pips kamrat! Mitt liv kan inte berättas som en dikt eller en sagobok. Kort och klart och med få ord har det varit in i fängelse och ut ur fängelse. Där har ni'et. De ä' mitt liv, från början till slut, ända tills jag deporterades, efter sen Pip blev min vän.
Jag har varit ute för nästan allting utom å bli hängd förstås. Jag har varit lika inlåst som en silvertekittel. Jag har forslats med fångskjuts hit och med fångskjuts dit, från den ena sta'n till den andra, satts i
