stocken, piskats, slagits och hetsats. Jag vet inte mer var jag är född än ni — kanske inte ens så mycket. Det första jag minns om mig själv var, att jag stal rovor nere i Essex för att inte svälta ihjäl. Någon hade sprungit ifrån mig och lämnat mig ensam — en karl — en kittelflikare — och han hade tagit elden med sig och lämnat mig åt kölden och mörkret.
Jag visste att mitt namn var Magwitch och förnamnet Abel. Hur jag kunde veta det? Jo på samma sätt som jag visste att fåglarna i träden hette bofink, sparv, trast.
Så långt jag minns tebaks, fanns det inte en själ, som kunde se unge Abel Magwitch, lika naken innan som utanpå, utan att bli rädd för honom och antingen köra iväg'en eller ta fast'en. Dom tog fast och tog fast, jämt och samt, så jag kan säja jag var fast i hela min ungdom.
Och på det viset kom det sig, att redan när jag var en stackare, som kunde behövt lika mycke medlidande som någon annan, fick jag namn om mig att vara hård och styvsint. »Det där är en ovanligt styvsint rackare», sade de till fängelsebesökarne och pekade på mig. »Kommer nog att tillbringa sitt liv i fängelse, den där pojken.» Och så tittade de på mig och jag tittade på dom å en del av dom tog mått av mitt huve — det hade vart bättre om dom tagit mått av min mage — och andra gav mig traktater, som jag inte kunde läsa och höll föreläsningar för mig, som jag inte begrep. Och alltid handlade de om djävulen. Men vad fan skulle jag göra! Jag måste ju ha något i magen, eller hur?
Jag märker att jag börjar bli simpel, och jag vet att det inte är rätt, så jag ska rätta mig. Min käre gosse
