Sida:Lysande förhoppningar 1914.djvu/248

Den här sidan har korrekturlästs
246
LYSANDE FÖRHOPPNINGAR

spritt tokig och har en svepning på armen och säger, att hon ska kasta den över mig precis klockan fem på morgonen.»

Då sa Compeyson:

»Idiot, hon är ju av kött och blod som vi. Hur skulle hon kunna ha kommit ditupp, utan att någon sett henne, hon måste ju gå genom dörren eller genom fönstret eller uppför trapporna.»

»Ja, det vet jag inte», svarade Arthur darrande, »men hon står i alla fall vid fotändan av sängen i hörnet och är tokig. Och det dryper blod från hennes krossade hjärta — det var du som krossade det!»

Compeyson höll sig lugn och kall, men han var i alla fall en feg kruka.

»Följ den där fnoskiga karlen upp», sade han till sin hustru, »och du, Magwitch, följ med, är du snäll.»

Men själv rörde han sig inte ur stället.

Vi förde Arthur till sängs igen. Han yrade förskräckligt.

»Se, se på henne», skrek han. »Nu skakar hon svepningen. Titta på hennes ögon. Hon är alldeles galen.»

Om ett ögonblick skrek han igen.

»Hon vill kasta den över huvudet på mig, och då är jag förlorad! Tag den ifrån henne, tag bort den!»

Han fick ett lugnande medel och höll sig jämförelsevis stilla till ungefär fem minuter i fem. Då sprang han upp med ett skrik:

»Nu är hon där igen! Hon har fått tag i svepningen igen. Hon vecklar ut den. Hon kommer hit! Stanna här, bägge två, låt henne inte röra mig. Ha — hon kastade fel den gången. Låt henne inte kasta den över mina axlar. Låt henne inte lyfta mig och dra