kläder, med undantag av det nödvändigaste, innan jag kunde skaffa mr Jaggers att försvara mig.
När vi fördes inför skranket, var det första, som slog mig hur fin Compeyson såg ut med sitt lockiga hår, sina svarta kläder och sin fina vita näsduk, och hur sluskig jag såg ut. När rättegången började och vittnesmålen avlades märkte jag hur ogynnsamt allt ställde sig för mig och hur gynnsamt för honom. Alltid var det jag som var syndabocken; det var alltid jag som hade tagit emot pengarna och begått brottet och fått hela förtjänsten, När det kom till försvaret blev saken ännu tydligare. Compeysons advokat utbrast:
»Herr domare och ni, mina herrar! Här stå framför eder sida vid sida två personer, vilkas olikhet är iögonenfallande. Den ene, den yngre en väluppfostrad man, som bör bemötas därefter, den andre, den äldre, en dålig person. Den yngre mycket litet om ens någonsin inblandad i dessa transaktioner och endast föremål för misstankar; den andre mycket intrasslad i saken — en notorisk brottsling, vars skuld ligger i öppen dag. Om blott en av dem är den skyldige, tveken I väl om vem denne är. Och om båda äro inblandade i saken, kan skymten av ett tvivelsmål råda om vem som har den största skulden?»
Och så vidare. När det sedan kom till det personliga försvaret så var det Compeyson som kunde tala så vackert och torka sig i ögonen allt emellanåt med sin vita näsduk — jo då och med verser här och var — och jag kunde bara säga: »Den där karl'n bredvid mig är en ovanligt utsökt lymmel.» När juryn meddelade sitt utslag så var det Compeyson som rekommenderades till en mild dom på grund av god karaktär och dåligt sällskap och därför att han talat om allt han visste om mig,
