men jag fick kort och gott veta att jag var skyldig. Och när jag sade till Compeyson: »Kommer vi en gång ut härifrån så skall jag slå in ansiktet på dej», så var det Compeyson, som bad domstolen om beskydd och fick två fångvaktare för att hålla mej från honom. Och han fick sju år, och jag fjorton, och domaren sa', att det var ledsamt att han skulle ha kommit i så dåligt sällskap och att jag var en gammal ohygglig missdådare som förr eller senare komme att bli hängd.»
Han hade hetsat upp sig så att han måste torka sig i ansiktet och nacken och om händerna, innan han kunde fortsätta.
»Jag hade sagt till Compeyson att jag skulle slå in ansiktet på honom, och jag tog Gud till vittne, att jag skulle göra det. Vi fördes till samma fångskepp, men jag kunde inte komma åt honom på länge, hur jag än försökte. Slutligen lyckades jag smyga mig bakom honom och ge honom en örfil för att få honom att vända sig om så att jag skulle bli i tillfälle att slå in skallen på honom, men dom fick tag i mej och hindrade mej. Jag fick mörk arrest men den var inte sträng nog för en som var så van vid föngelse som jag. Jag kunde simma och dyka och jag kom lös och lyckades uppnå kusten, där jag gömde mej mellan gravarna på kyrkogården, där jag första gången träffade min gosse.»
Han betraktade mig med en öm blick, som kom mig att återigen rysa, fastän jag alldeles nyss känt stort medlidande med honom. Så fortsatte han:
»Jag fick av min gosse reda på att Compeyson också var därute på heden. Jag tror min själ att han flytt dit av fruktan för mig. Jag satte efter honom. Jag slog honom fördärvad och jag sade honom att jag skulle föra honom tillbaka till fångskeppet för jag kunde inte
