på mina, och sedan tittade mr Drummle på mina kängor och jag på hans.
»Har ni varit här länge?» frågade jag, besluten att ej vika en tum från elden.
»Tillräckligt länge för att bli trött på det», svarade Drummle och låtsades gäspa.
»Stannar ni här länge?»
»Vet inte», svarade Drummle. »Gör ni det?»
»Vet inte», sade jag.
Han visslade ett slag. Jag visslade också.
»Mycket sumpigt häromkring, tror jag», sade Drummle.
»Ja. Än se'n?» sade jag.
Mr Drummle såg på mig och sedan på mina kängor, sade »hm!» och skrattade.
»Har ni roligt, mr Drummle?»
»Nej», sade han, »inte just. Jag skall ut och rida. Jag ämnar undersöka den här sumpen för mitt nöjes skull. Det lär ju finnas någon by bortom all ära och redlighet med krog — och smed — och allt så'nt. Kypare!»
»Ja.»
»Är min häst färdig?»
»Står vid trappan.»
»Den unga damen rider inte i dag, för vädret är icke lämpligt. Jag äter middag hos henne i stället.»
Ingen av oss ville lämna vår plats vid spiseln först. Drummle tog fram en cigarr och snoppade den, men visade intet tecken till att vilja flytta på sig. Ursinnig som jag var, kände jag på mig, att vi icke kunde fortsätta samtalet utan att nämna Estellas namn, och jag skulle icke kunna uthärda det ur hans mun, Hur länge vi skulle ha stått kvar i denna löjliga ställning är svårt
