»Jag är nästan av samma mening», sade han.
»Det är otäckt här ute», fortsatte jag. »Den som ligger ute på heden får nog lätt frossan. Reumatism också för resten.»
»Jag tänker i alla fall äta frukost innan dom gör kål på mig», svarade han. »Jag skulle göra det, om jag också inte hade någon annan utsikt än att efteråt bli hängd i galgen där borta. Tills jag har ätit, så är det jag, som tänker hålla frossan i styr och inte tvärt om.»
Han slukade det hackade köttet, skinkbenet, bröd och ost och köttpudding huller om buller — vemodigt blickande in i dimman rundt omkring, ofta upphörande med tuggningen för att lyssna. Något verkligt eller inbillat ljud, något rassel borta ifrån sjön eller den djupa andningen av något djur en bit därifrån skrämde honom, och han utbrast plötsligt:
»Jag hoppas du inte är något falskt satyngel? Du hade väl ingen med dig?»
»Nej, sir.»
»Gott», sade han, »jag tror dig. Du skulle vara värre än de värsta vilddjur, om du vid din ålder hade hjärta att förråda en stackars usling, driven så nära död och förtvivlan, som den stackare du här ser.»
Någonting klunkade i halsen på honom ungefär som urverket i en klocka, som tänker börja på att slå. Och han torkade sig i ögonen med sin trasiga rockärm.
»Jag är rädd, att det inte blir mycket kvar av maten till honom», sade jag tveksamt efter en stunds tystnad, sedan jag länge funderat, om det skulle vara vidare artigt att göra en sådan anmärkning. »Jag kan inte få mera af den sorten.»
»Bli kvar åt honom? Vilken honom?» frågade mannen och upphörde med anfallet på köttpuddingen.
