Sida:Lysande förhoppningar 1914.djvu/260

Den här sidan har korrekturlästs
258
LYSANDE FÖRHOPPNINGAR

upp, hade miss Havisham ett så spöklikt utseende, att jag blev förskräckt.

»Estella, kära, kära Estella, låt icke miss Havisham förleda er till en dylik uselhet. Låt mig gå för alltid, men kasta icke bort er till en sådan ovärdig människa som Drummle. Miss Havisham vill ha det så, medan hon därmed riktar ett slag i ansiktet på alla de hyggliga och präktiga män, som beundra er och på de få, som älska er uppriktigt. Bland dem finns det måhända någon, som älskar er lika högt som jag, om han också icke älskat er lika länge. Tag honom, och jag skall bära det med mera jämnmod. För er egen skull!»

»Det är bestämt att jag skall gifta mig med honom», svarade hon med vek stämma. »Förberedelserna äro redan gjorda, och det skall ske snart. Varför anklagar ni min adoptivmoder för vad hon icke har ringaste skuld till? Miss Havisham har till och med bett mig vänta. Men jag är trött på mitt hittillsvarande liv. Jag vill ha ombyte. Säg ingenting — vi skola ändå aldrig förstå varandra. Var icke rädd för att jag skall bli honom till glädje. Här är min hand på det. Låt oss skiljas med det löftet — ni överspände gosse — eller man.»

Tårarna kommo mig i ögonen och droppade ned på mina händer. Återigen sade jag henne, hur innerligt jag älskade henne, och med ett »Gud välsigne dig, Gud förlåte dig», störtade jag ut därifrån, och begav mig till London. När jag passerade London Bridge, var det redan midnatt. Portvakten betraktade mig noga, när jag kom till min port, ty jag var mycket smutsig och dammig efter den långa promenaden. När han kände igen mig, sade han: