»Här är ett brev, sir. Budet sade att ni skulle läsa det genast.»
Jag kände igen Wemmicks stil och läste till min överraskning:
Gå icke hem!
XXXI.
Orolig i hågen vände jag om och tog in på ett hotell i Covent Garden. Tidigt nästa dag begav jag mig hem till Wemmick. Han mottog mig vänligt som vanligt och bjöd mig på frukost.
Wemmick hade erfarit, att »en viss person» hade väckt uppseende »i en viss trakt av världen» genom att försvinna därifrån. Han hade vidare hört, att man spionerade på mig och höll vaktare vid min bostad. Vilket ju möjligen kunde hänga tillsammans med den ovanmälda personen. Vidare erfor jag, att han kände till Compeyson, att denne var i livet och för tillfället i London. Wemmick hade uppsökt Herbert och rått honom att söka få »en viss person» ur vägen. Och Herbert hade fört denna person till det hus vid floden, mellan Limehouse och Greenwich, där hans fästmö bodde med sin tokiga pappa. Det var bra, att allt detta kunde utföras, medan jag icke var hemma. Förföljarna hade letts på villospår genom min frånvaro, och för att ytterligare missleda dem, hade Wemmick sänt mig varningen.
Wemmick rådde mig nu att stanna hos honom hela den dagen. Själv måste han gå till kontoret, men jag hade ju Gamlingen till sällskap.
Vid åttatiden gav jag mig därifrån till Mill Pond
