Bank, ett trähus med tre rader bågfönster. På dörrplåten stod: »Mrs Whimple.»
Herbert öppnade.
»Allt väl», sade han. »Han är belåten med sin tillvaro, längtar blott få se dig. Min fästmö är uppe hos far sin. Om du vill vänta tills hon kommer ned, skall jag presentera henne för dig, och sedan skola vi gå ditupp. — Det är far hennes.»
Jag hade antagligen uttryckt någon förvåning över ett ilsket brummande rätt över våra huvuden.
»Jag är rädd för att han är en otrevlig gammal kanalje», sade Herbert leende. »Men jag har aldrig sett honom. Känner du lukten av rom? Han kan inte låta bli den. Du kan tro, att det gör hans podager gott. Provis som hyresgäst har kommit mrs Whimple väl till pass, för vilka människor som helst härda inte ut med ett sådant oväsen, Ett underligt hus, eller hur?»
Det var verkligen ett underligt hus, men märkvärdigt snyggt och fint hållet.
»Ja», sade Herbert, »mrs Whimple är den bästa tänkbara husmoder och jag vet knappt hur min Clara skulle reda sig utan hennes moderliga hjälp. Ty Clara har ingen mor i livet, Händel, och inga släktingar i hela världen utom gamle Gruff-Gruff.»
»Det är väl inte hans namn, Herbert?»
»>Nej, nej, det är mitt namn på honom. Hans namn är Barley. Men tänk, vad det är för en lycka för min mammas och pappas son, att älska en flicka som inte har några släktingar och som aldrig kan plåga sig själv eller andra med sina anhöriga.»
Sedan jag presenterats för Clara, följde mig Herbert uppför trapporna till vår skyddsling. När vi gingo förbi mr Barleys dörr, hörde vi hans sträva röst
