någon notis om dessa båtfärder. Och dock kunde jag inte arbeta bort föreställningen att vi skulle bli förföljda en vacker dag. Ingenting hände emellertid på flera veckor. Vi väntade att Wemmick skulle låta höra av sig, men han dröjde.
En kväll i februari beslöt jag gå på teatern och valde den där mr Wopsle förgäves försökt pånyttföda det stora dramat. Nu gavs en stor komisk julpantomim, och i första akten tyckte jag mig upptäcka mr Wopsle i röda ylletrikåer, fosforlysande i ansiktet och med en peruk av röda gardinfransar i stället för hår, sysselsatt med att tillverka åskviggar inne i ett berg, darrande av rädsla, när hans herre kom hem, mycket hes, till middag. Men sedan uppträdde han som trollkarl. Jag märkte till min förvåning, att han, så fort han hade en ledig stund, såg åt mitt håll och det med ett uttryck av yttersta häpenhet.
Efter teaterns slut väntade han på mig vid ingången.
»Hur står det till?» sade jag. »Jag märkte, att ni såg mig i salongen.»
»Såg er, mr Pip! Ja, naturligtvis såg jag er. Men vem tror ni jag såg mera?»
Jag blev orolig.
»Han satt bakom er, som ett spöke. Mr Pip, ni kommer kanske ihåg en viss juldag förr i tiden, när ni endast var ett barn, och jag var på middag hos Gargerys och en hop soldater kommo för att få ett par handklovar lagade! Och ni minns jakten på de två straffångarne, inte sant, mr Pip. En av de två männen satt bakom er i kväll.»
Jag sökte bevara mitt yttre lugn.
»Vilken av de två var det ni tyckte er se?»
