»Den som hade fått stryk», svarade han genast, »Jag kan svära på att det var han.»
Jag kan icke beskriva hur orolig detta samtal gjorde mig och den fruktan, som grep mig över att Compeyson suttit bakom mig »som ett spöke». Att tänka sig, alt jag så litet varit på min vakt. Naturligtvis stod hans därvaro i samband med min. Var också icke faran överhängande så var den dock där och kunde när som helst komma över oss.
Jag skildes från mr Wopsle och nådde Temple vid midnatt. Där berättade jag händelsen för Herbert och vi beslöto vara dubbelt försiktiga.
XXXII.
En dag upphanns jag av mr Jaggers på gatan och inbjöds på middag. Som jag hörde att Wemmick skulle komma med, mottog jag inbjudningen och vi gingo till Gerrard Street. Middagen serverades omedelbart. Wemmick hade sitt kontorsutseende på sig och var stel och korrekt. Ingen människa skulle kunna tro, att han var en helt annan hemma hos sig i Walworth.
Mr Jaggers nämnde under konversationen, att miss Havisham önskade, att jag skulle besöka henne ännu en gång för att resonera om en viss affär. Därefter kom samtalet in på Estella och Drummle.
»Låt oss dricka för mrs Bentley Drummle», sade mr Jaggers, »och må frågan om herraväldet i det äktenskapet lösas till hennes belåtenhet! Till bådas belåtenhet blir det aldrig. Nå men, Molly, Molly, vad ni är långsam i dag!»
