»Vet ni något om barnets kön?»
»Påstås ha varit en flicka.»
»Ännu intet nytt att meddela mig?»
»Ingenting.»
Vi växlade ett hjärtligt god natt och jag gick hemåt, begrundande vad jag hört.
XXXIII.
Nästa dag tog jag diligensen och begav mig till Satis House. Jag steg oanmäld in i miss Havishams rum. Hon såg på mig med förvånad blick.
»Ni kom verkligen. Tack, tack.»
Jag observerade ett alldeles nytt uttryck i hennes ansikte. Det såg ut, som om hon var rädd för mig.
»Jag önskar ordna den där affären, ni talade med mig om, när ni var här sist. Jag vill visa, att jag icke är alldeles känslolös. Men kanske ni nu icke längre tror att även jag har mänskliga känslor? Ni sade, att jag kunde göra något för er vän. Vad är det jag kan göra?»
Jag började berätta historien om vad jag gjort för Herbert, att jag hoppats kunna fullfölja saken med egna medel, men att det nu var omöjligt. Det berodde på förhållanden, som voro en annans hemlighet och som jag icke ägde rätt att yppa.
»Hur mycket pengar behövs?»
Jag tvekade att nämna beloppet, ty det var en stor summa.
»Sexton tusen kronor.»
Hon lovade att tillskjuta detta belopp.
»Kan jag ingenting göra för er, Pip?»
