»Den unge mannen, som ni talade om. Som höll sig gömd tillsammans med er.»
»Åh så», svarade han med någonting liknande ett buttert löje, »jaså han, jovisst! Han behöver ingen mat.»
»Jag tyckte han såg ut, som om han gjorde det», sade jag.
Mannen upphörde alldeles att äta och såg överraskad på mig.
»Såg ut! När?»
»Alldeles nyss.»
»Var?»
»Där borta», sade jag och pekade. »Jag fann honom där borta; han satt och nickade i sömnen, och jag trodde, att det var ni.»
Han grep mig i kragen och stirrade på mig så hemskt att jag började tro, att han ämnade sätta sin första hotelse i verket och skära halsen av mig.
»Klädd alldeles som ni, fast han hade hatt», fortsatte jag darrande, »och — och — (jag var mycket rädd att stöta mig med honom) och med — med samma behov, av en fil som ni. Hörde ni inte skotten i går kväll?»
»Så — det var alltså verkligen skott», mumlade han.
»Det är märkvärdigt, att ni inte visste det», anmärkte jag, »för vi, som bo mycket längre bort, hörde det därhemma och vi satt ändå inomhus.»
»Nåja», sade han, »en människa som sitter ensam på den här stora heden med tom mage och tomt huvud, nära att dö av köld och svält, hör ingenting annat hela natten än kanonskott och människoröster, ser ingenting annat än soldater med de röda rockarna belysta av fackelskenet stänga in honom på alla håll. Hör sitt namn och nummer ropas ideligen, hör skramlet av musköter-
