och lidit, visste jag icke, vad jag gjorde. Vad har jag gjort, vad har jag gjort!»
»Miss, vad ni än har gjort mig, låt oss glömma det. Men kan ni någonsin i ringaste mån sona, vad ni gjort för att grumla Estellas själ, skulle det vara bättre än att i evighet begråta det förflutna. Svara mig på en fråga: Vems barn var Estella»
»Jag vet inte.»
»Men mr Jaggers förde hit henne. Vill ni tala om, hur det kom sig.»
Hon svarade viskande.
»Jag hade varit ensam i dessa rum en lång tid, hur lång vet jag icke, då jag sade till mr Jaggers, att jag behövde ett barn, en liten flicka, att vårda och älska och att rädda från samma öde som mitt. En natt förde han hit ett föräldralöst barn, — det var Estella.»
Det var skumt, när jag lämnade miss Havisham. Jag hade intet mer att säga henne, hon intet mer att meddela mig. Jag beslöt att ännu en gång ströva omkring på denna minnesrika plats, ty jag hade en känsla av att aldrig mer få återse den. När jag ämnade anträda återfärden, var det något som drev mig att innan dess gå upp och se efter, hur det stod till med miss Havisham. Jag kastade en blick in i rummet och såg henne sitta i den gamla länstolen alldeles intill elden, med ryggen åt mig. Just när jag skulle vända mig om för att gå, såg jag hur en stor eldslåga slog upp. I samma ögonblick sprang hon upp med ett skrik, kläderna stodo i ljusan låga och slogo samman över hennes huvud.
Jag kastade över henne min överrock, lade henne på golvet, svepte in henne i bordduken och hade all möda i världen att rå på henne, ty hon skrek och käm-
