»Vilken grad?»
»Mord.»
»Vem mördade hon?»
»Nåja, det lär icke ha varit ett överlagt mord, men hon blev häktad och mr Jaggers tog sig an hennes sak, och det rykte han därigenom förvärvade, gjorde honom först bekant med Provis. Offret var en annan och starkare kvinna, och dådet begicks i en lada. Vem, som började, hur det gick till, är ovisst, ty offret befanns strypt. Den unga kvinnan frikändes dock. Hon och Provis hade ett litet barn ihop, ett litet barn, som Provis omfattade med all den kärlek, varav han var mäktig. Samma kväll, mordet skedde, hade kvinnan hotat döda barnet. Och detta är det mörkaste minnet i Provis sorgliga liv.»
»Fullföljde hon sin avsikt?»
»Ja.»
»Det vill säga, Provis tror, att hon gjorde det.»
»Vad menar du?» frågade Herbert förvånad, och såg på mig. »Han har själv sagt det. Jag vet ingenting. Emellertid, om han behandlat barnets moder väl eller illa, det talade han inte om. Men hon hade varit hans följeslagerska i fyra eller fem år av det eländiga liv, han skildrade för oss för en tid se'n, och han tycks ha känt medlidande med henne. Emedan han fruktade, att han skulle bli kallad att vittna rörande det dödade barnet, vilket skulle åsamka henne dödsstraff, gömde han sig, och blev aldrig inblandad i saken utan nämndes blott i förbifarten som en viss Abel, vilken var svartsjukans och stridens upphov. Hon försvann efter frikännandet, och sedan har han icke hört något av varken henne eller barnet.»
»Hans onda genius Compeyson, den störste rackare
