bland allt vad rackare heter, som kände till att han måste hålla sig dold och varför han gjorde det, begagnade sig naturligtvis efteråt därav för att hålla honom nere och förtrycka honom. Detta var förnämsta orsaken till Provis hat mot honom.»
»Sade han när allt detta hände?»
»Ja. Ett tjugutal år eller så, strax efter det han kom i Compeysons sällskap. Hur gammal var du, när du såg honom första gången därute på kyrkogården?»
»På mitt sjunde år, tror jag.»
»Så, det hade hänt tre eller fyra år dessförinnan», sade han, »och den påminde honom så sorgligt om hans lilla flicka, som skulle varit alldeles av din ålder.»
»Herbert», sade jag, »se på mig. Tro icke, att jag yrar eller att mitt huvud kommit i olag, genom händelsen i går kväll. Jag är mig själv som vanligt. Och den man vi hålla gömde nere vid floden är — Estellas far.»
XXXIV.
Dagen därpå gick jag till mr Jaggers för att få miss Havishams order utförd, och det mötte intet hinder.
»Jag är ledsen över», sade mr Jaggers, när jag stoppade checken i min ficka, »att vi icke fått tillfälle att göra något för er.»
»Miss Havisham var nog vänlig att vilja göra det», sade jag, »men jag avböjde. Men — en annan sak. Miss Havisham meddelade mig ett och annat om sin adoptivdotter.»
»Gjorde hon?» sade mr Jaggers. »Jag tror icke, att jag skulle gjort det, om jag varit i miss Havishams ställe.»
