uppför Nilen och se alla dess under. Utan att hysa några förhoppningar för egen del, kände jag, att Herberts framtid var tryggad och att om gamle Bill Barley bara behövde hålla sig till sin rom, så skulle hans dotter snart vara lyckligt försörjd.
Vi hade nu kommit in i mars. Det tog så lång tid att få min vänstra arm läkt efter brännsåren, att jag ännu ej kunde taga på mig rocken. Min högra arm var däremot någorlunda bra.
En måndags morgon, när Herbert och jag åto frukost mottog jag med posten följande brev från Wemmick:
Bränn detta så fort det är läst… I början på veckan eller låt oss säga på onsdag, kan ni göra det ni vet, om ni känner er i stånd att försöka. Bränn nu upp detta.
Sedan jag visat detta för Herbert och kastat det på
elden — dock ej förr än vi lärt oss innehållet utantill
— funderade vi på, vad vi skulle göra. Ty att jag ej
kunde vara till någon nytta vid ett par åror var
tydligt.
»Jag har tänkt på det många gånger», sade Herbert, »och jag tror, att jag vet ett bättre sätt än att taga en roddbåt på Themsen. Ta Startop. En hygglig pojke och duktig roddare, förtjust i oss, entusiastisk och ärlig.»
Jag hade tänkt på honom mer än en gång.
»Men hur mycket ska vi tala om för honom, Herbert?»
»Det behöfs bara helt litet. Låt honom bara veta,
