På denna tid var ångbåtstrafiken på Themsen mycket mindre än nu, och roddbåtar användes i mycket större utsträckning. Som det var ganska tidigt, fanns det fullt av små båtar som vrickades fram och tillbaka, och en hel massa pråmar, som bogserades ner för floden med tidvattnet. Snart kunde jag med klappande hjärta se Mill Pond Bank och Mill Pords trappor.
»Är han där?» sade Herbert.
»Inte ännu.»
»Det är sant! Han skulle inte komma ner förr än han såg oss. Kan du se hans signal?»
»Inte härifrån, men jag tror jag ser den nu. — Nu ser jag honom. Ro båda. Sakta, Herbert. Vila på årorna!»
Vi ströko mot trappan ett ögonblick, han kom ombord, och vi fortsatte igen. Han hade en sjömanskavaj på sig och en svart kanfasväska i handen, och liknade helt och hållet en lots.
»Min käre gosse», sade han och lade armen om mina axlar, då han satte sig. »Min käre, trofaste gosse, bra gjort. Tack, tack!»
Vid trapporna, där vi tagit honom ombord, och hela tiden sedermera såg jag mig noga omkring, efter något tecken till att vi voro upptäckta. Men det såg icke ut, som om vi voro det; vi förföljdes ej heller av någon båt. Om någon båt följt efter oss, skulle jag styrt i land och låtit den passera eller visa vad den förde i skölden. Men vi rodde obehindrat vidare.
Provis hade sin sjömanskavaj på sig och såg ut som om han var på sin rätta plats. Det var anmärkningsvärt (men kanske det berodde på det vilda liv han hade fört), att han var den lugnaste av oss alla. Han var icke liknöjd, ty han sade till mig, att han hoppa-
