vi ville lägga bi, och jag besvor Provis att sitta stilla och svepa in sig i kavajen. Han svarade glatt: »Lita på mig, min gosse», och satt som en staty. Under tiden hade hamnbåten, som manövrerades skickligt, kommit ut till oss och lagt sig långsides. Den höll sig endast så långt ifrån oss, att det fanns plats för årorna, drev när vi drevo och tog ett årtag när vi togo ett. Av de båda passagerarna skötte den ene rodret och såg uppmärksamt på oss — vilket även alla roddarna gjorde — den andre pasageraren var lika väl insvept som Provis och tycktes krypa ihop och viska några instruktioner till den, som styrde, då han fick syn på oss. Icke ett ord växlades i någon av båtarna.
Startop kunde om några minuter urskilja, vilken ångare som kom först, och viskade sakta »Hamburg». Den närmade sig mycket hastigt, och hjulskovlarnas slag hördes allt högre,
Jag tyckte att dess skugga var alldeles över oss, när hamnbåten ropade an oss. Jag svarade.
»Ni har en deporterad ombord», sade den som styrde. »Det är den där mannen i kavajen. Hans namn är Abel Magwitch, eller Provis. Jag förklarar honom häktad.»
I samma ögonblick styrde han båten rakt på oss. De togo ett kraftigt årtag, drogo in sina åror och fattade tag i vår reling, innan vi fått klart för oss vad de gjorde. Detta orsakade stor uppståndelse på ångaren, och jag hörde att de ropade på oss, och det gavs order om att stoppa maskinen, och jag hörde att den stoppade, men såg att ångaren i alla fall oemotståndligt drevs mot oss. I samma ögonblick såg jag rorsmannen på hamnbåten lägga sin hand på fångens axel, att båda båtarna svängde runt med tidvattnet och att hela be-
