284
sättningen på ångaren sprang för över alldeles ursinnig.
Och i samma ögonblick rusade fången upp, lutade sig över sin angripare och drog ner rockkragen på den hopkrupne passageraren i hamnbåten. Och jag såg att det blottade ansiktet tillhörde den andre fångens därute från heden för länge sedan. Och jag såg detta ansikte, vilket jag aldrig skall glömma, dra sig tillbaka likblekt av fasa, hörde ett gällt skri från ångaren, och ett plaskande i vattnet, samt kände hur båten sjönk under mig.
Det var blott ett ögonblick, varunder jag tyckte mig kämpa med tusen kvarnhjul och tusen blixtar. I nästa sekund befann jag mig ombord på hamnbåten. Herbert och Startop voro också (där, men vår båt var borta och de två fångarna likaså.
Jag vet ej, om det berodde på skriken från ångaren eller att både den och vi drevo nedåt, men i alla händelser kunde jag till en början ej skilja himmel från vatten och strand från strand. Polismannen på hamnbåten klarade emellertid hastigt den saken, och sedan roddarne tagit några kraftiga årtag vilade de på årorna, och allesammans sågo vi ivrigt och tysta akteröver. Plötsligt syntes ett mörkt föremål komma emot oss med tidvattnet. Ingen talade, men rorsmannen höll upp sin hand och roddarna backade sakta och styrde båten rakt framför det. Då det kom närmare såg jag att det var Magwitch som sam, ehuru med ansträngning. Han togs ombord och belades genast med hand- och fotbojor. Hamnbåten låg stilla och vi höllo alltjämt utkik. Långt efter det både Hamburg- och Rotterdamångaren gått därifrån höllo vi oss kvar på samma plats och spejade utåt vattnet. Men vi förstodo att det nu var hopplöst.
