Till slut uppgåvo vi också det fåfänga sökandet och rodde i land till det lilla värdshus vi nyligen lämnat, och där vi nu mottogos med stor förvåning. Här kunde jag få litet hjälp åt Magwitch — ej längre Provis nu — som fått en allvarlig skada i bröstet och ett djupt sår i huvudet.
Han förklarade själv, att han troligen kommit mot kölen under ångaren och slagit huvudet då han skulle simma upp till ytan. Skadan i bröstet (vilken gjorde mycket ont när han andades) trodde han att han fått mot hamnbåtens sida. Han ville bestrida, att hans impulsiva avsikt varit att utkräva ögonblicklig hämnd mot Compeyson, men i samma ögonblick han drog ned rockkragen på denne, hade skurken rest sig och tumlat baklänges, så att de båda gingo över bord. Han omtalade viskande att de hållit varandra hårt omslutna då de föllo, och att de brottats under vattnet till dess han lyckats göra sig fri och summit därifrån.
Då jag hos den polisman, som skött rodret anhöll om tillstånd att få utbyta fångens våta kläder mot andra, om jag kunde anskaffa sådana i värdshuset, samtyckte han beredvilligt därtill, men tillade att han måste lägga beslag på fångens alla tillhörigheter. På så sätt kom den plånbok, som en gång varit i mina händer i hans. Han gav mig vidare tillåtelse att ledsaga fången till London, men nekade mina vänner att medfölja.
Vi omtalade för båtkallen var den drunknade fallit i och bådo honom söka efter kroppen, där den möjligen kunde antagas flyta i land. Hans intresse tycktes bli betydligt större då han hörde, att den döde hade strumpor.
Vi stannade i värdshuset tills flodtiden, då vi buro ner Magwitch och lade honom i båten. Jag skildes
