och hon bad mig senast i kväll med tårar i ögonen att säga dig, att om du ville bo hos oss när vi bli gifta, skall hon göra allt för att göra dig lycklig och övertyga sin mans vän, att han är hennes vän också. Vi skulle få det så trevligt, Händel.»
Jag tackade honom hjärtligt, men sade, att jag inte nu kunde bestämma mig för att antaga hans så vänligt erbjudna hjälp. För det första hade jag så mycket att tänka på, att jag ej klart kunde överväga saken. För det andra — ja! För det andra var det någonting annat som svagt hägrade för mig i tankarna, någonting, som skall få sin närmare förklaring i slutet av denna berättelse.
»Men om du tror, Herbert, att du kunde, utan att det skadade affären, lämna frågan öppen en liten tid.»
»En liten tid», utropade Herbert, »sex månader, ett år!»
»Inte så länge», svarade jag. »Två eller tre månader högst.»
Herbert var högeligen förtjust över att vi kommit till detta beslut, och sade, att han nu hade mod att tala om att han troligen skulle resa redan i slutet på veckan.
»Och Clara», sade jag.
»Stackars liten», svarade Herbert, »hon stannar troget hos sin far, så länge han lever, men han lever inte länge tilll. Mrs Whimple anförtrodde mig, att han inte har långt kvar.»
»Utan att vara hjärtlös», sade jag, »kan han inte göra bättre än dö snart.»
»Jag är rädd, jag måste ge dig rätt», sade Herbert. »Och då skall jag komma och hämta den lilla stackaren, och vi skola helt lugnt gå in i närmaste kyrka.
