Kom ihåg! Min fästmö har ingen familj, min käre Händel, och har aldrig tittat i adelskalendern, och har ingen aning om sin farfar. Vilken lycka för min moders son!»
På lördagen samma vecka tog jag avsked av Herbert, och begav mig sedan tillbaka till mitt ensamma hem — om det förtjänar det namnet, ty det var intet hem för mig nu mera, och jag hade ej heller något annat i hela vida världen.
I trappan mötte jag Wemmick, som var på nedgående, sedan han förgäves bultat på min dörr. Jag hade icke råkat honom ensam sedan den olyckliga utgången av den planerade flykten. Han kom nu för att förklara varför vi misslyckats.
»Compeyson hade», berättade Wemmick, »så småningom lyckats få reda på, vad han önskade, och mina upplysningar fick jag av några av hans folk som råkat i knipa (några av hans folk voro alltid i knipa). Jag höll öronen öppna, men såg ut som om jag ingenting hörde, tills jag fick reda på, att han var borta, och jag trodde, att det skulle vara bäst att passa på då. Jag förmodar, att det var ett drag av slughet, ty han var en mycket knivig karl, som brukade lura sina egna. Jag hoppas att ni inte förebrår mig, nu Pip. Jag försäkrar, att jag försökte hjälpa er allt vad jag kunde.»
»Jag är fullständigt övertygad därom, Wemmick», sade jag, »och jag tackar er på det hjärtligaste för allt ert intresse och all er vänskap.»
»Tack, tusen tack. Det är en tråkig sak», sade Wemmick och rev sig i huvudet, »och jag försäkrar, att jag inte på länge blivit så upprörd. Vad jag mest tänker
