på, är att så mycken portativ förmögenhet måste offfas.»
»Jag tänker mest på den stackars ägaren till denna förmögenhet, Wemmick.»
»Ja, det är sant», sade Wemmick. »Naturligtvis kan man ingenting säga om att ni är ledsen för hans skull, och jag skulle gärna offra hundra kronor för att ha det där ogjort. Men då Compeyson på förhand visste om, att han skulle komma tillbaka och var fast besluten att draga honom inför rätta, tror jag inte att han kunnat bli räddad. Däremot kunde den portativa förmögenheten helt säkert ha räddats. Det är skillnaden mellan förmögenheten och ägaren.»
Jag bad Wemmick stiga in och uppfriska sig med en grogg, innan han gick till Walworth. Han antog inbjudningen. Helt apropå sade han:
»Vad säger ni om att jag tänker ta mig ledigt på måndag, mr Pip?»
»Jag tror, att ni inte gjort det på hela året.»
»Säg på tolv år», sade Wemmick. »Ja, jag tänker ta mig ledigt. Och mer än det, jag tänker ta en promenad, och mer än det, jag tänker be er göra mig sällskap på den promenaden.»
Jag ämnade just ursäkta mig med att jag skulle bli ett tråkigt sällskap, då Wemmick förekom mig.
»Jag vet hur ni har det», sade han, »och att ni inte är vid glatt humör, mr Pip. Men om ni kunde göra mig till viljes så skulle jag anse det som en stor vänlighet. Det är inte någon lång promenad, och det skulle inte ta lång tid. Det skulle uppta er mellan åtta och tolv, och då är frukosten inberäknad. Skulle ni inte kunna komma?»
Han hade vid olika tillfällen gjort så mycket för mig,
