och det var helt litet som jag i gengäld kunde göra för honom. Jag sade, att jag skulle komma, och mitt samtycke gladde honom så mycket att även jag blev glad. På hans uttryckliga önskan lovade jag komma klockan halv nio på måndag morgon, och så skildes vi.
Enligt löfte infann jag mig punktligt vid »fästningen» på måndag morgon och mottogs av Wemmick själv, och det slog mig, att han tycktes vara stelare än vanligt och att han bar hög hatt. Två glas rompunsch stodo tillagade jämte biscuits. Gamlingen måtte hållit på med något spratt, ty en titt in i hans sovrum förvissade mig om, att hans säng var tom.
Sedan vi förfriskat oss med rompunsch och biscuits och skulle gå ut på vår promenad, blev jag inte litet förvånad över att se Wemmick taga ett metspö och lägga det över axeln.
»Vi skola väl inte fiska», sade jag.
»Nej», svarade Wemmick, »men jag tycker om att ha ett metspö med mig.»
Jag fann detta vara löjligt, men sade ingenting, och vi begåvo oss i väg. Vi gingo till Camberwell Green och när vi kommo i närheten därav, sade Wemmick plötsligt:
»Nej se! Här ha vi ju en kyrka!»
Det var ingenting besynnerligt, men jag blev återigen ganska förvånad, när han sade, som om han fått en lysande idé:
»Låt oss gå in!»
Vi gingo in, Wemmick satte sitt metspö vid ingången och såg sig omkring. Under tiden trevade han i sina fickor och tog upp något ur ett papper.
»Vad nu?» sade han. »Här är ett par handskar! Låt oss ta dem på oss!»
