Eftersom handskarna voro vita, började jag få starka misstankar. De blevo till visshet, då jag fick se Gamlingen komma in genom en sidodörr, ledsagande en dam.
»Nej, vad ser jag!» sade Wemmick. »Här är miss Skiffins. Om vi skulle ställa till med bröllop!»
Denna sansade dam var klädd som vanligt utom det att hon i stället för sina gröna vantar bar ett par vita handskar. Gamlingen var också sysselsatt med att offra ett par sådana på hymens altare. Den gamle herr tycktes emellertid ha så mycket besvär med att få på sig handskarna, att Wemmick fann det nödvändigt att ställa honom med ryggen mot en pelare och sig själv bakom pelaren och dra på dem, och jag höll den gamle herrn om livet, så att han ej skulle ramla. På detta geniala sätt fingo vi äntligen på honom handskarna.
Klockaren och prästen uppenbarade sig nu och vi beredde oss att begynna den viktiga akten. Trogen sin föresats att låtsas som om allt skedde utan förberedelser, yttrade Wemmick då han tog något ur sin västficka:
»Nå se! Här är en ring!»
Jag medverkade i egenskap av vittne eller marskalk för brudgummen, under det en liten halt bänköppnerska i en mjuk mössa, sådan som småbarn använda, föreställdes vara miss Skiffins intimaste vän. Ansvaret att fungera som brudens fader var lagt på Gamlingen och detta höll på att ofrivilligt skandalisera prästen När han sade: »Vem giver denna kvinna till äkta å denne man?» stod Gamlingen, som inte hade ringaste aning om hur långt vi kommit i ceremonien, och tittade helt älskvärt på de tio budorden. Varför prästen sade omigen: »Vem giver denna kvinna åt denne man?» Den gamle herrn var fortfarande fullständigt
