Sida:Lysande förhoppningar 1914.djvu/298

Den här sidan har korrekturlästs
296
LYSANDE FÖRHOPPNINGAR


XXXVIII.

Som jag nu stod alldeles ensam, sade jag upp mina rum i Temple och ämnade till uppsägningstidens slut uthyra dem i andra hand. Jag satte genast upp ett anslag därom i mina fönster, ty jag var i skuld och hade knappast några penningar kvar samt började bliva allvarligt orolig för mina affärer. Jag borde kanske rättare ha sagt, att jag skulle ha känt mig orolig om jag haft tillräcklig energi och företagsamhet därtill. I själva verket var det endast en sak, som stod klar för mig, att jag höll på att bli mycket sjuk. Den starka spänningen hade fördröjt sjukdomens utbrott men ej botat den. Jag visste att den skulle komma nu; för övrigt visste jag ingenting och brydde mig inte om något heller.

Under en eller två dagar låg jag på soffan eller golvet, beroende på, var jag sjönk ner, med tungt huvud och värkande leder. Sedan kom en fasansfull natt, som aldrig tycktes ta slut, och när jag på morgonen försökte sätta mig upp, kunde jag det ej.

Jag hade en hel del feberfantasier, vilka slutligen upplöstes i den rama verkligheten att två män stodo och betraktade mig.

»Vad vill ni?» frågade jag och for upp. »Jag känner er inte.»

»Jo, sir», svarade den ene av dem, böjde sig ned och vidrörde min axel, »det är en sak, som ni nog snart klarar, men här är order om bysättning.»

»Hur stor är skulden?»