»Två tusen trehundrafemtiotvå kronor och femtio öre», sade han.
»Vad skall jag göra?»
»Det är bäst att ni följer med», sade mannen.
Jag gjorde ett försök att stiga upp och kläda på mig. När jag sedan blev dem varse igen, stodo de ett litet stycke från min säng och sågo på mig. Jag låg fortfarande kvar.
»Ni se hur det är fatt», sade jag. »Jag skulle följa med er, om jag kunde, men jag kan verkligen inte. Om ni tar mig härifrån så tror jag att jag dör under vägen.»
Kanske de svarade eller resonerade om saken, eller försökte uppmuntra mig för att få mig att tro, att jag var bättre än jag var. Eftersom jag endast kom ihåg dem från denna enda gång, vet jag inte, vad de gjorde, utom det att de uppgåvo försöket att flytta mig.
Då jag kommit över det värsta av min sjukdom, och öppnade mina ögon, såg jag någon som liknade Joe. Jag slog upp ögonen en dag och tyckte att det var Joe, som satt i stolen vid fönstret och rökte sin pipa. Jag bad om en kylande dryck och den hand som gav mig den var Joes. Jag sjönk tillbaka mot kuddarna, och det ansikte som såg på mig så hoppfullt och milt var Joes.
Till slut en dag tog jag mod till mig och sade:
»Är det Joe?»
Och den kära gamla hemtrevliga rösten svarade:
»De ä de, gamle gosse.»
»Åh, Joe, du kommer mitt hjärta att brista! Se ond ut, Joe! Slå mig, Joe! Förebrå mig min otacksamhet! Var icke så god mot mig!»
Ty Joe hade lagt sitt huvud på kudden bredvid mitt,
