Sida:Lysande förhoppningar 1914.djvu/30

Den här sidan har korrekturlästs
26
LYSANDE FÖRHOPPNINGAR

onkel Pumblechook (Joes farbror, ehuru mrs Joe ansåg honom vara hennes) — en välsituerad spannmålshandlare från närmaste stad, vilken brukade fara i egen schäs. Middagen skulle börja halv två.

När Joe och jag kommo hem från kyrkan, funno vi bordet dukat, mrs Joe högtidsklädd, middagen i ordning och stora ingången öppen (som den aldrig var annars) för de främmandes skull, och allting fint och trevligt. Och ännu hördes inte ett ord om tjuveriet.

Tiden för middagen var inne, och de främmande kommo. Mr Wopsle, som var intimt förenad med en stor romersk näsa och hade en framspringande skinande och skallig hjässa, utmärkte sig för en mycket djup basröst, som han var ohyggligt stolt över; bland hans bekanta var det en allmän hemlighet, att om han bara fick tillfälle så skulle han göra kål på prästen med sin vältalighet. Själv erkände han, att om bara kyrkan »stog öppen» (det vill säga för tävlan) vore det inte alls omöjligt, att han kunnat uppnå en ställning där. Men eftersom kyrkan inte »stog öppen» så var han fortfarande församlingens klockare. Men han gav sin harm luft på ett synnerligen kraftigt sätt, när han sjöng amen i kyrkan och när han tog upp psalmen tittade han alltid först på församlingen, som om han ville säga: »Ni har hört vår vän däruppe. Nu skall ni få höra nånting annat.»

»Mrs Joe», sade onkel Pumblechook — en stor, pustande, medelålders, klumpig karl med en mun som en fisk, dumma glosögon och gulrött hår, vilket stod rakt ut från huvudet på honom, så att han såg ut som om han hade blivit strypt och alldeles nyss kommit till sans — »jag har fört med mig en liten julklapp, en bu-