Sida:Lysande förhoppningar 1914.djvu/300

Den här sidan har korrekturlästs
298
LYSANDE FÖRHOPPNINGAR

och armen runt min hals, i glädjen över att jag kände igen honom.

»Eftersom, käre gamle Pip, gamle gosse», sade Joe, »du å ja alltid varit vänner. Åh, vilket skoj, då du blir så stark, så du kan gå ut.»

Varefter Joe drog sig tillbaka till fönstret och stod med ryggen vänd mot mig och torkade sig i ögonen. Och som min ytterliga svaghet hindrade mig från att gå till honom, låg jag där och viskade ångerfullt.

»O, Gud välsigne honom! O, Gud välsigne denne barmhärtige samarit!»

Joes ögon voro röda, då jag nästa gång såg honom vid min säng, men jag höll hans hand, och vi kände oss båda lyckliga.

»Hur länge, käre Joe?»

»Du menar väl hur länge du varit sjuk, käre gamle gosse?»

»Ja, Joe.»

»De ä nu i slutet av maj, Pip. I morron ä den första juni.

»Och har du varit här hela tiden, käre Joe?»

»Inte så utan, gamle gosse. För som jag säjer till Biddy när nyheten kom med brevbäraren, eftersom det kom med posten och eftersom han förut va ensam, men nu ä gift, fast han har dåli lön, när en tänker på hans skoslitning och allt vad han går. Men någon rikedom har nu aldrig fallit på honom, och han har nu alltid vatt envis på å gifta sej —»

»Det är så roligt att höra dig tala, käre Joe! Men jag tyckte du sade något om Biddy.»

»Precis», sade Joe, »att eftersom du var ibland främlingar och eftersom vi alltid varit goda vänner, ett besök nu skulle vara någonting som exmerade mej — och