Sida:Lysande förhoppningar 1914.djvu/301

Den här sidan har korrekturlästs
299
TRETTIOÅTTONDE KAPITLET

inte var oacceptabelt för dej. Å Biddy sa: ’Gå till honom utan tidspillan.’ Det var Biddys ord. ’Gå till honom utan tidspillan.’ Kort sagt jag skulle inte bedra dig», tillade Joe efter allvarligt eftersinnande, »om jag sa att denna unga kvinnas ord kanske va utan en minuts tidspillan.»

Där avbröt Joe sig och underrättade mig om, att han endast fick tala mycket litet med mig och att jag skulle förtära någon mat på bestämda tider, antingen jag ville eller inte, och att jag måste underkasta mig alla hans befallningar. Därför kysste jag hans hand och låg stilla under det han slog sig ned för att avfatta ett brev till Biddy, med mina hjärtliga hälsningar.

Biddy hade tydligen lärt Joe att skriva. Där jag låg i sängen och såg på honom, kunde jag inte låta bli att gråta av glädje.

Min säng hade berövats sina omhängen och flyttats in till det luftiga och stora vardagsrummet. Gardinerna hade nedtagits och rummet vädrades natt och dag. Vid mitt eget skrivbord, som blivit undanskjutit i en vrå och belastat med små flaskor, satt Joe vid sitt viktiga arbete, valde först en penna ur pennlådan som om det varit en låda med stora verktyg, och drog upp sina armar som om han skulle hantera en kofot eller en slägga. Han måste hålla sin vänstra armbåge hårt mot bordet och det högra benet utsträckt innan han kunde börja, och när han verkligen börjat, gjorde han varje streck nedåt så långsamt som om det varit sex fot långt, under det att jag kunde höra hans penna sprätta förskräckligt vid varje streck uppåt. Han hade en besynnerlig idé att bläckhornet stod på en annan sida än det gjorde och doppade oupphörligt sin penna i luften men tycktes vara fullt belåten med resultatet. Ibland hade