vara tröttare än jag var, och bad Joe att få stödja mig på hans arm, vilken Joe gav mig, men han såg fundersam ut.
Jag för min del var också tankspridd, ty jag grubblade på huru jag skulle hindra denna växlande förändring hos Joe. Att jag skämdes för att tala om för honom, hur dåligt jag hade det, och hur det gått utför för mig, vill jag ej försöka dölja. Han skulle vilja hjälpa mig med sina små besparingar det visste jag, och jag visste också, att han icke borde hjälpa mig. Jag ville ej tillåta honom göra det.
Vi voro båda mycket fundersamma denna afton. Men innan vi gingo till sängs, beslöt jag vänta över morgondagen, då det var en söndag. Med den nya veckan skulle jag börja mitt nya liv. På måndag morgon skulle jag tala med Joe om denna förändring; jag skulle säga honom, vad jag hade i tankarna (det där andra jag tänkt på) och varför jag inte beslutat mig för att fara utrikes till Herbert, och då skulle allt uppklaras mellan oss för alltid.
Vi hade en trevlig söndag, vi åkte ut på landet och togo oss en promenad på ängarna.
»Jag är tacksam för att jag varit sjuk, Joe», sade jag.
»Käre gamle Pip, gamle gosse, du är nästan bra nu, sir.»
»Det har varit en minnesrik tid för mig, Joe.»
»För mej me, sir», svarade Joe.
»Vi ha haft en tid tillsammans som jag aldrig skall glömma, Joe. Det har funnits andra dar, det vet jag, som jag glömt under en tid, men jag skall aldrig glömma dessa.»
»Pip», sade Joe lite brådskande och nedstämt, »det
