Men det skulle endast kännas så mycket roligare att efter detta råka Joe och Biddy. Jag gick sakta framåt till byn, ty mina ben voro ännu svaga, men med en känsla av lättnad ju närmare jag kom dem.
Den skola där Biddy var lärarinna, hade jag aldrig sett, men den lilla omväg jag tog innan jag gick in i byn förde mig rakt på den. Jag blev besviken över att finna att det var lovdag, inga barn voro där, och Biddys hus var stängt. Jag hade hoppats få se henne upptagen med sina dagliga plikter innan hon såg mig, och kände mig besviken.
Men smedjan var inte långt därifrån, och jag gick dit under de ljuvligt gröna lindarna och lyssnade efter ljudet av Joes hammare. Jag borde hört det långt förut och jag inbillade mig att jag hörde det, men fann att det bara var inbillning, allt var tyst. Lindarna voro där, och hagtorns- och hasselbuskarna och det susade i deras löv när jag stannade för att lyssa men Joes hammare hördes ej i midsommarvinden.
Nästan rädd för att nå inom synhåll av smedjan, kom jag dock till slut så nära att jag såg att den var stängd. Ingen eld, ingen gnista, allting stängt och stilla!
Men huset såg ändå inte övergivet ut, basta rummet tycktes användas, ty vita gardiner fläktade i fönsterna som stodo öppna och fulla med blommor. Jag gick sakta dit fram i tanke att titta in över blommorna, då Joe och Biddy med ens stodo framför mig arm i arm.
Först gav Biddy till ett skri, då hon trodde det vara min vålnad, men i nästa minut låg hon i mina armar. Jag grät över att se henne och hon grät över att se mig.
»Men kära Biddy, så fin du är!»
